Arg och ledsen
Tårarna rinner längs mina kinder för jag vet inte vilken gång i ordningen sen igår morse. Igår morse fick jag beskedet att min väns man gått bort. Han hade till slut fått ge upp, efter en tids kamp mot sin sjukdom. Jag var helt lugn när jag berättade den tragiska nyheten för min sambo. Sen kom reaktionen och tårarna... Jag grät länge och tyst. Det var som att tårarna inte kunde ta slut... Frågorna och tankarna vimlade omkring i mitt huvud, utan någon som helst ordning. Det var bara ett enda stort virrvarr. Till slut ringde min mobil och jag blev tvungen att skärpa mig. Det var skönt att ordna upp sig. Men när samtalet var över var jag tillbaka i verkligheten igen och tårarna började på nytt... Jag är arg på och avskyr livets orättvisor!
Tänk att, ja allmänt hemska och elaka människor, ska få leva till de blir 100. Sen finns det levnadsglada, härliga människor som rycks bort alldeles för tidigt. Som lämnar fru, småbarn och livet i 30-årsåldern. Vad är meningen med det??? Det finns ju faktiskt de som tror att det finns mening med allt som sker. Hur förklarar de detta?
Under den här tiden som varit har jag sagt att det skulle vara skönt att vara religiös och verkligen tro, "eller veta", att allt har en mening och att det finns en gud som har en tanke med allt.
Det skulle vara skön att kunna luta sig tillbaka på sin tro och "veta" att allt händer av en anledning. Att kunna känna en förståelse när en ung man lämnar efter sig en underbar fru och två minst lika underbara småbarn. Att se en mening i att han aldrig får se sina barn börja skolan, eller när de tappar sin första tand. Att se en mening i att två små barn blir faderslösa och aldrig få leka och skratta tillsammans med sin pappa mer. Att se en anledning när en ung kvinna blir änka och aldrig får hålla sitt livs kärlek i sin famn igen.
NEJ, det finns ingen mening i det! Det finns ingen förståelse för sådant! Det finns ingen anledning när sånt händer! ALLT ÄR BARA OFÖRKLARLIGT OCH ORÄTTVIST!!!
På återskrivande!
Tänk att, ja allmänt hemska och elaka människor, ska få leva till de blir 100. Sen finns det levnadsglada, härliga människor som rycks bort alldeles för tidigt. Som lämnar fru, småbarn och livet i 30-årsåldern. Vad är meningen med det??? Det finns ju faktiskt de som tror att det finns mening med allt som sker. Hur förklarar de detta?
Under den här tiden som varit har jag sagt att det skulle vara skönt att vara religiös och verkligen tro, "eller veta", att allt har en mening och att det finns en gud som har en tanke med allt.
Det skulle vara skön att kunna luta sig tillbaka på sin tro och "veta" att allt händer av en anledning. Att kunna känna en förståelse när en ung man lämnar efter sig en underbar fru och två minst lika underbara småbarn. Att se en mening i att han aldrig får se sina barn börja skolan, eller när de tappar sin första tand. Att se en mening i att två små barn blir faderslösa och aldrig få leka och skratta tillsammans med sin pappa mer. Att se en anledning när en ung kvinna blir änka och aldrig får hålla sitt livs kärlek i sin famn igen.
NEJ, det finns ingen mening i det! Det finns ingen förståelse för sådant! Det finns ingen anledning när sånt händer! ALLT ÄR BARA OFÖRKLARLIGT OCH ORÄTTVIST!!!
På återskrivande!
En sorgens dag
En fin människa och vän har lämnat oss. En ung man med ett härligt leende och skratt. En man med skön humor och gott hjärta.
Efter en tids kamp blev han tvungen att ge upp mot sin sjukdom... Det är så oerhört sorgligt!
Mina tankar är hos hans fru och deras två underbara barn. Tankarna går även till hans syskon och föräldrar.
Mörkret är totalt.
Ett ljus har slocknat. Alldeles för tidigt.
Ljuset förflyttades och blev en stjärna på himmelen.
Som en diamant i skyn.
Vila i frid, P.D
Vilket mörker!
Åh, jag är så less på det här mörkret nu! Det känns som att jag har tappat stinget helt... Känner mig lite "nere" och irriterad mest hela tiden. Jag har knappt något tålamod kvar, dessutom är jag trött. Det känns som att oavsett hur många timmar jag sover på natten så vill jag bara ligga kvar i sängen och dra täcket över huvudet och somna om så fort klockan ringer på morgonen.
Stackars min älskade sambo och dotter!! Jag kan knappast vara lätt att leva med för tillfället...
Hoppas att snön kommer snart så att det blir lite ljusare! Tänk om snön kunde komma nästa helg och stanna till mars... Tänk att få en jul med mycket snö. Vilken dröm!
Jag har egentligen hur mycket som helst att skriva om här, men just nu känner jag inte för att göra någonting alls. Till och med att laga mat är tungt. I detta skrivande ögonblick är det ändå en aningens kul att skriva och få ur mig lite av det jag känner. Det är kanske inte så kul för er att läsa, men jag orkar inte ens bry mig om det just nu. Förhoppningsvis orkar jag skriva lite mer, antingen senare ikväll eller imorgon. Om jag gör det, så lovar jag att inte skriva ett så här deprimerande inlägg om mig själv....
Hoppas att ni har en skön torsdagskväll!
Kom precis på att det är CRIMINAL MINDS kl. 21, så jag är faktiskt mycket gladare nu än när jag skrev det här ovanför! Tänk vad fort känslor kan ändras. Även om det är tillfälligt...
På återskrivande!
Stackars min älskade sambo och dotter!! Jag kan knappast vara lätt att leva med för tillfället...
Hoppas att snön kommer snart så att det blir lite ljusare! Tänk om snön kunde komma nästa helg och stanna till mars... Tänk att få en jul med mycket snö. Vilken dröm!
Jag har egentligen hur mycket som helst att skriva om här, men just nu känner jag inte för att göra någonting alls. Till och med att laga mat är tungt. I detta skrivande ögonblick är det ändå en aningens kul att skriva och få ur mig lite av det jag känner. Det är kanske inte så kul för er att läsa, men jag orkar inte ens bry mig om det just nu. Förhoppningsvis orkar jag skriva lite mer, antingen senare ikväll eller imorgon. Om jag gör det, så lovar jag att inte skriva ett så här deprimerande inlägg om mig själv....
Hoppas att ni har en skön torsdagskväll!
Kom precis på att det är CRIMINAL MINDS kl. 21, så jag är faktiskt mycket gladare nu än när jag skrev det här ovanför! Tänk vad fort känslor kan ändras. Även om det är tillfälligt...
På återskrivande!
En liten kommentar värmer så mycket
Ni anar inte hur glad jag blir när jag går in här på min sida och får läsa kommentarerna jag har fått av er. Jag blir faktiskt lite pirrig så fort jag ser att jag har fått en ny kommentar. Det kanske är lite larvigt, men jag blir verkligen ärligt jätteglad!
Idag gjorde jag något man inte ska göra på jobbet för första gången, faktiskt... Jag smet in hit på min rast för att kika om jag fått någon ny kommentar på något av mina inlägg. Till min glädje hade jag fått TVÅ! Det kanske inte är så många, men jag blir otroligt glad så fort någon har skrivit en kommentar. Jag tycker om all feedback jag får!
Om jag ska vara ärlig, så var det en av de här kommentarerna som värmde extra mycket! Kommentaren var från en tjej som heter Hanna Johansson... Nu är det så att jag är VÄRDELÖS på namn, men jag tror faktiskt inte att jag känner henne. OM jag skulle göra det så får jag skämmas litegrann och känna mig lite dum!
Hennes kommentar gjorde mig iallafall oerhört glad och räddade min eftermiddag. Jag hoppas att du vill fortsätta följa min blogg, Hanna, även om jag kanske gjort bort mig och inte vet om jag känner dig... TACK för dina värmande ord! Och KRAM tillbaka!
Många kramar till alla er som tar er tid att skriva en kommentar! Ni ska veta att ni gör mig gladare än ni tror...
På återskrivande!
Idag gjorde jag något man inte ska göra på jobbet för första gången, faktiskt... Jag smet in hit på min rast för att kika om jag fått någon ny kommentar på något av mina inlägg. Till min glädje hade jag fått TVÅ! Det kanske inte är så många, men jag blir otroligt glad så fort någon har skrivit en kommentar. Jag tycker om all feedback jag får!
Om jag ska vara ärlig, så var det en av de här kommentarerna som värmde extra mycket! Kommentaren var från en tjej som heter Hanna Johansson... Nu är det så att jag är VÄRDELÖS på namn, men jag tror faktiskt inte att jag känner henne. OM jag skulle göra det så får jag skämmas litegrann och känna mig lite dum!
Hennes kommentar gjorde mig iallafall oerhört glad och räddade min eftermiddag. Jag hoppas att du vill fortsätta följa min blogg, Hanna, även om jag kanske gjort bort mig och inte vet om jag känner dig... TACK för dina värmande ord! Och KRAM tillbaka!
Många kramar till alla er som tar er tid att skriva en kommentar! Ni ska veta att ni gör mig gladare än ni tror...
På återskrivande!
Begravning
Nu har jag kommit hem från att ha spelat på en begravning. Jag spelade "AIR" av J.S. Bach på fiol.
Det är aldrig roligt att spela på begravningar, men det är kul att spela, om ni förstår vad jag menar... Nu för tiden blir det inte mycket spelande av för min del, vilket jag kan sakna väldigt mycket ibland. De tillfällen jag spelar är tyvärr nästan uteslutande på begravningar. För att se något positivt med det, är att jag har blivit säker och duktig, om jag får säga det själv, på Bach's AIR och Albinoni's ADAGIO eftersom det nästan bara är de styckena som jag spelar då.
Begravningen jag var på idag, var mina kompisars mormors begravning. Den var väldigt intim och vacker. Vi var i Vaxholms Kapell, som visade sig vara en väldigt liten byggnad. Begravningen hölls på finska, då Vieno och hennes man är från Finland. Jag kan ingen finska, men vissa ord kunde jag snappa upp... Bortsett från mitt språkhandikapp, så kändes det bra att få bidra en liten del till familjens och vännernas fina avsked.
Vila i frid, Vieno Virtanen.
På återskrivande!
Det är aldrig roligt att spela på begravningar, men det är kul att spela, om ni förstår vad jag menar... Nu för tiden blir det inte mycket spelande av för min del, vilket jag kan sakna väldigt mycket ibland. De tillfällen jag spelar är tyvärr nästan uteslutande på begravningar. För att se något positivt med det, är att jag har blivit säker och duktig, om jag får säga det själv, på Bach's AIR och Albinoni's ADAGIO eftersom det nästan bara är de styckena som jag spelar då.
Begravningen jag var på idag, var mina kompisars mormors begravning. Den var väldigt intim och vacker. Vi var i Vaxholms Kapell, som visade sig vara en väldigt liten byggnad. Begravningen hölls på finska, då Vieno och hennes man är från Finland. Jag kan ingen finska, men vissa ord kunde jag snappa upp... Bortsett från mitt språkhandikapp, så kändes det bra att få bidra en liten del till familjens och vännernas fina avsked.
Vila i frid, Vieno Virtanen.
På återskrivande!
Älskade vänner - ni vet vilka ni är!
Jag är så glad över att ni finns, mina älskade vänner!
Mina sanna vänner... Ni som finns här i medgång och motgång, glädje och sorg. Ni som delar med er av ert liv och tillåter mig att vara den jag är. Jag är så oerhört tacksam över att ni finns i mitt liv! Ni betyder oändligt mycket för mig. Vår vänskap kan inte hyllas tillräckligt... Jag finns här för er, alltid - oavsett!
Jag är lyckligt lottad som har just er som vänner!
Jag älskar er av hela mitt hjärta!
På återskrivande!
Mina sanna vänner... Ni som finns här i medgång och motgång, glädje och sorg. Ni som delar med er av ert liv och tillåter mig att vara den jag är. Jag är så oerhört tacksam över att ni finns i mitt liv! Ni betyder oändligt mycket för mig. Vår vänskap kan inte hyllas tillräckligt... Jag finns här för er, alltid - oavsett!
Jag är lyckligt lottad som har just er som vänner!
Jag älskar er av hela mitt hjärta!
På återskrivande!
Är det fel att trivas på sitt jobb?
Jag trivs så otroligt bra på mitt jobb att det nästan känns dumt att säga det...
Jag har nog, allvarligt talat, ett av världens roligaste jobb just nu! Tänk om alla kunde få känna så!
Det är ju inte så att jag är ensam med att känna så, men det är inte många runt omkring mig som känner likadant.
När jag och min högste chef satt och pratade under lunchen en dag så berättade jag hur jag känner för mitt jobb. Direkt när jag berättat det, kändes det nästan som att jag satt och "smörade", vilket jag absolut inte gjorde.
Visst är det märkligt att det nästan är fel att säga att man trivs helt och hållet med sitt jobb. Det har nästan blivit en regel att man ska klaga på sitt jobb på olika sätt. Det är iallafall så det känns, tycker jag. Visst är det märkligt!!
Vad beror det på att det är så? Det borde ju vara tvärtom! Är det fel att må bra på jobbet? Ska man känna sig dum om man gör det?
Nu kan ju inte jag säga att det är så här alla tycker och känner, utan den här känslan kanske bara finns hos mig... Eller?!
Jag hoppas att det är så iallafall.
Har en känsla av att det här inte var sista gången jag bloggar om jobbet. :)
På återskrivande!
Nu börjar jag på riktigt
Mitt förra inlägg var en liten beskrivning av hur jag tänker att min blogg ska vara. Jag hade säkert kunnat skriva mycket mer detaljerat, men det kändes inte rätt. Innehållet blev som det blev och jag är faktiskt nöjd.
Ikväll sitter jag återigen här framför datorn när jag egentligen borde gå och lägga mig. För tillfället är det mer en regel än ett undantag. Jag undrar när jag ska lära mig att lyssna på min kropp och gå och lägga mig i tid... Jag kanske bättrar mig på den punkten inom en inte alltför lång framtid. Det jag kan ha till mitt försvar är att jag har ganska kul när jag sitter här. Ännu roligare har det blivit efter mitt beslut att börja blogga.
Det här med att blogga är ju faktiskt lite av ett risktagande (kanske inte det mest passande ordvalet, men men)... Man bloggar ju för att man vill att andra ska läsa det man skriver och gärna skriva en kommentar. Min slutsats med det är att i värsta fall sitter jag alltså här som en idiot och skriver för mig själv. Det skulle vara riktigt tråkigt och faktiskt ganska sorgligt! Men nu har jag ju blivit en riktig risktagare, så jag chansar och hoppas att det går vägen.
Den som säger att man bloggar bara för att det är kul och inte bryr sig om någon annan läser det man har skrivit eller inte, han/hon LJUGER! Om det skulle vara så då hade han/hon skrivit i ett vanligt Word-dokument eller liknande. Eller hur?!
Nu säger jag INTE att jag bloggar bara för att jag vill ha uppmärksamhet och feedback, självklart är det kul. Väldigt kul dessutom! Det är som att skriva dagbok, fast inte alls. För det jag skulle ha skrivit i min dagbok, om jag hade någon, hade jag nog aldrig skrivit här. Däremot hade jag kunnat skriva det jag skriver här, i min dagbok.
Nej, nu känner jag att jag nog ska sluta skriva innan det blir ännu mer bla bla bla bla för dig som läser.
Tack för att du tog dig tid och för att du läste ända hit.
På återskrivande!
Ikväll sitter jag återigen här framför datorn när jag egentligen borde gå och lägga mig. För tillfället är det mer en regel än ett undantag. Jag undrar när jag ska lära mig att lyssna på min kropp och gå och lägga mig i tid... Jag kanske bättrar mig på den punkten inom en inte alltför lång framtid. Det jag kan ha till mitt försvar är att jag har ganska kul när jag sitter här. Ännu roligare har det blivit efter mitt beslut att börja blogga.
Det här med att blogga är ju faktiskt lite av ett risktagande (kanske inte det mest passande ordvalet, men men)... Man bloggar ju för att man vill att andra ska läsa det man skriver och gärna skriva en kommentar. Min slutsats med det är att i värsta fall sitter jag alltså här som en idiot och skriver för mig själv. Det skulle vara riktigt tråkigt och faktiskt ganska sorgligt! Men nu har jag ju blivit en riktig risktagare, så jag chansar och hoppas att det går vägen.
Den som säger att man bloggar bara för att det är kul och inte bryr sig om någon annan läser det man har skrivit eller inte, han/hon LJUGER! Om det skulle vara så då hade han/hon skrivit i ett vanligt Word-dokument eller liknande. Eller hur?!
Nu säger jag INTE att jag bloggar bara för att jag vill ha uppmärksamhet och feedback, självklart är det kul. Väldigt kul dessutom! Det är som att skriva dagbok, fast inte alls. För det jag skulle ha skrivit i min dagbok, om jag hade någon, hade jag nog aldrig skrivit här. Däremot hade jag kunnat skriva det jag skriver här, i min dagbok.
Nej, nu känner jag att jag nog ska sluta skriva innan det blir ännu mer bla bla bla bla för dig som läser.
Tack för att du tog dig tid och för att du läste ända hit.
På återskrivande!
