Arg och ledsen
Tårarna rinner längs mina kinder för jag vet inte vilken gång i ordningen sen igår morse. Igår morse fick jag beskedet att min väns man gått bort. Han hade till slut fått ge upp, efter en tids kamp mot sin sjukdom. Jag var helt lugn när jag berättade den tragiska nyheten för min sambo. Sen kom reaktionen och tårarna... Jag grät länge och tyst. Det var som att tårarna inte kunde ta slut... Frågorna och tankarna vimlade omkring i mitt huvud, utan någon som helst ordning. Det var bara ett enda stort virrvarr. Till slut ringde min mobil och jag blev tvungen att skärpa mig. Det var skönt att ordna upp sig. Men när samtalet var över var jag tillbaka i verkligheten igen och tårarna började på nytt... Jag är arg på och avskyr livets orättvisor!
Tänk att, ja allmänt hemska och elaka människor, ska få leva till de blir 100. Sen finns det levnadsglada, härliga människor som rycks bort alldeles för tidigt. Som lämnar fru, småbarn och livet i 30-årsåldern. Vad är meningen med det??? Det finns ju faktiskt de som tror att det finns mening med allt som sker. Hur förklarar de detta?
Under den här tiden som varit har jag sagt att det skulle vara skönt att vara religiös och verkligen tro, "eller veta", att allt har en mening och att det finns en gud som har en tanke med allt.
Det skulle vara skön att kunna luta sig tillbaka på sin tro och "veta" att allt händer av en anledning. Att kunna känna en förståelse när en ung man lämnar efter sig en underbar fru och två minst lika underbara småbarn. Att se en mening i att han aldrig får se sina barn börja skolan, eller när de tappar sin första tand. Att se en mening i att två små barn blir faderslösa och aldrig få leka och skratta tillsammans med sin pappa mer. Att se en anledning när en ung kvinna blir änka och aldrig får hålla sitt livs kärlek i sin famn igen.
NEJ, det finns ingen mening i det! Det finns ingen förståelse för sådant! Det finns ingen anledning när sånt händer! ALLT ÄR BARA OFÖRKLARLIGT OCH ORÄTTVIST!!!
På återskrivande!
Tänk att, ja allmänt hemska och elaka människor, ska få leva till de blir 100. Sen finns det levnadsglada, härliga människor som rycks bort alldeles för tidigt. Som lämnar fru, småbarn och livet i 30-årsåldern. Vad är meningen med det??? Det finns ju faktiskt de som tror att det finns mening med allt som sker. Hur förklarar de detta?
Under den här tiden som varit har jag sagt att det skulle vara skönt att vara religiös och verkligen tro, "eller veta", att allt har en mening och att det finns en gud som har en tanke med allt.
Det skulle vara skön att kunna luta sig tillbaka på sin tro och "veta" att allt händer av en anledning. Att kunna känna en förståelse när en ung man lämnar efter sig en underbar fru och två minst lika underbara småbarn. Att se en mening i att han aldrig får se sina barn börja skolan, eller när de tappar sin första tand. Att se en mening i att två små barn blir faderslösa och aldrig få leka och skratta tillsammans med sin pappa mer. Att se en anledning när en ung kvinna blir änka och aldrig får hålla sitt livs kärlek i sin famn igen.
NEJ, det finns ingen mening i det! Det finns ingen förståelse för sådant! Det finns ingen anledning när sånt händer! ALLT ÄR BARA OFÖRKLARLIGT OCH ORÄTTVIST!!!
På återskrivande!
En sorgens dag
En fin människa och vän har lämnat oss. En ung man med ett härligt leende och skratt. En man med skön humor och gott hjärta.
Efter en tids kamp blev han tvungen att ge upp mot sin sjukdom... Det är så oerhört sorgligt!
Mina tankar är hos hans fru och deras två underbara barn. Tankarna går även till hans syskon och föräldrar.
Mörkret är totalt.
Ett ljus har slocknat. Alldeles för tidigt.
Ljuset förflyttades och blev en stjärna på himmelen.
Som en diamant i skyn.
Vila i frid, P.D
