kickistankar

Igår satt jag och min lilla familj vid frukostbordet när jag hörde en duns mot fönstret i vardagsrummet. Direkt förstod jag att det var en fågel som flugit in i fönstret och mot en, vad jag tog för givet, säker död. Min sambo gick in i vardagsrummet och tittade ut genom våra fönster för att se var dödsolyckan hade hänt. -Den ligger här utanför, men den andas fortfarande. sa han.
Jag gick dit för att se. Där utanför, i snön låg den lilla fågeln som visade sig vara en vacker rödbröstad Domherre och andades små snabba andetag. En stark känsla kom över mig. Jag kan inte låta den lilla fågeln ligga där och invänta en säker död, jag måste göra något!
-Jag går ut och ser om jag kan rädda honom, sa jag.
Ytterkläderna flög på och jag gick ut i den djupa snön mot mitt lilla mål på baksidan av vårt hus. När jag kom fram såg jag att fågeln fortfarande andades. Försiktigt, försiktigt tog jag upp den fina fågeln och lät honom ligga i mina mjuka vantar. Hoppet om att värmen från mina händer skulle göra underverk och få livet att sprudla i den lilla kroppen, var intensivt. Det fanns ju bara två utvägar på den här händelsen. Livet eller döden. Jag gick varsamt  till framsidan av vårt hus, fortfarande med det vackra livet i mina händer. Han blinkade mot mig och jag pratade med honom och bad honom att inte ge upp. Han skakade lite på sig, men visade inga tecken på att försöka flyga iväg. Vid vår uppfart mot huset har vi ett äppelträd som var målet för mig. Där, på en gren, försökte jag sätta honom. Det var inte lätt, men till slut fungerade min plan och han lämnade min hand. Nu var det bara för mig att vänta på utgången. 
-Pigga på dig nu och flyg iväg, sa jag innan jag vände och gick in. Väl inne gick jag och tittade ut genom köksfönstret. Han satt kvar på grenen så stilla. Då och då gick jag och tittade på honom där han satt så liten och fin. Sista gången jag tittade efter honom, var han borta. Det kändes lite vemodigt eftersom jag visste att risken att jag skulle hitta honom liggandes i snön under grenen var överhängande. Jag gick ut, beredd på att hitta en livlös liten Domherre på marken. Men...
HAN VAR FÖRSVUNNEN! Det fanns inget spår av  honom någonstans.
Alltså levde han och hade flugit sin väg.

Jag hade RÄDDAT ETT LIV! Vilken fantastisk känsla det var! Smaka på de orden, jag har räddat ett liv. De smakar ljuvligt uppfriskande, med en sötma av glädje. Dessutom är de helt sanna.

Livet är vackert!





På återskrivande!